Dags att börja.

I veckan utkommer ett examensarbete på lärarprogrammet där bloggen står i fokus. Utgångspunkten är svenskämnet och bloggen. Efter att ha varit behjälplig med några små praktiska detaljer i detta arbete blev jag själv sugen på att undersöka bloggens potential som ett unikt pedagogiskt forum. Framförallt är det bloggens möjlighet att röra sig på flera nivåer som lockade - dess öppenhet och närhet till elevens egna kommunikationskanaler kändes inte bara som en "fräsch idé" utan som en vital möjlighet att komma åt något så viktigt som känslan av sammanhang.

Vidare fann jag inspiration i min kollega Torbjörn, som använder bloggen som ett sätt att kommunicera med sina elever, och få dem att se honom som skrivande människa. Där är bloggen en informationskanal för att underlätta för den som bättre vill

Den här bloggen är ett slags pilotprojekt för att arbeta med samhällskunskapsämnet på ett alternativt sätt. Eleverna i en av mina yrkesklasser fick själva välja om de skulle blogga eller skriva ett mer traditionellt arbete, de flesta valde till min glädje bloggen. Vid första genomgången med eleverna rörde jag mig på idéplanet och försökte beskriva min tanke bakom projektet. Allt för ofta upplever jag att mina elever skriver "på kommando". De skriver för att jag som lärare på ett eller annat sätt behöver bedöma dem, ge dem chans att uttrycka sig. Själva lärandet hamnar utan någon form av känsla för det man gör vid sidan om. Väldigt sällan rör jag mig (tyvärr) kring frågor om lusten till skrivandet. Skrivande för mig är en naturlig del av kommunikationsrepertoaren, men så har jag å andra sidan haft elva till tolv år mer än mina elever att utveckla det. Därtill hade jag redan innan min egen gymnasietid ett intresse för både läsande och skrivande. Kort sagt är spelfältet för mig och mina elever inte i jämnvikt - och om jag skulle närma mig dem med föresatsen att det var det brister jag inte bara i ödmjukhet - utan också i mitt pedagogiska uppdrag. Jag vill inte hävda att mitt skrivande på något sätt är exceptionellt, men lusten till det har jag aldrig saknat - förutom i ett fall: Min egen skoltid. De mest själadödande upplevelser av skrivande jag har kommer framförallt från min universitetstid då man på ett eller annat sätt skulle sammanfatta Lefevbres återgivning av den franska revolutionen på ca 30 paginas. Jag älskar historieämnet, men jag är inte så väldans kär i dålig pedagogik. Därför ser jag det som ett oomkullrunkeligt (hur ofta får man använda det! Kom igen!) ansvar mot mig själv och mina elever att utveckla hur pedagogik, didaktik och undervisningsmetod samspelar.

Vad har bloggen för möjligheter?

Här rider jag ju onekligen på en våg av internet 2.0 som gått mig delvis förbi. Det var länge sedan jag tog mina första, stapplande steg på den här scenen. Men onekligen är bloggen ett intressant medium eftersom den bevisligen fungerar för väldigt många unga människor som en uttryckskanal. Många av de elever som valt bloggen har aldrig själv bloggat - men de vet vad det handlar om. Området är bekant för de flesta av dem. På ett eller annat sätt har de kommit i kontakt med bloggar, och aldrig förut har jag behövt säga så lite för att sätta igång tankeverksamheten inför en stundande uppgift. Syftet var aldrig att hitta ett sätt att göra något enklare varken för mig själv eller mina elever - bara mer sammanhangsfyllt. Att jag inte heller riktar mig direkt till eleverna, utan främst till vem nu än det må vara som läser är har flera anledningar. Den här bloggen är tänkt fungera som en levande rapport där eleverna ska kunna kommentera sin egen uppgift, samtidigt som den som läser denna blogg och dess kommentarer ser (förhoppningsvis) vilka problem eller möjligheter som uppstår "live".

Egentligen finns det mycket mer att diskutera, men jag tror jag behöver lämna er lite på poolkanten här. Det första jag tänker mig göra är att konkretisera planen och koppla den till kursplanen.